Angorageten Lili.
Angoraget – mohairgarn
Jonas Alströmer importerade angoragetter redan på 1700-talet tillsammans med merinofår och en del engelska fårraser för att Sverige skulle utveckla en egen textilproduktion, men det var ingen som tog över efter honom så det dröjde till 1980-talet innan angorageten importerades hit igen från Australien och Nya Zeeland. En annan gren finns i Sydafrika.

Getter och får är närbesläktade men deras fibrer är väldigt olika. Avel och tidens gång har utvecklat många fårraser och några getraser med varierande fibrer.

Våra egna getter har avlats för mjölkproduktion och har nu bara täckhår kvar,förr hade de mer hår som togs tillvara.

I andra länder har getterna utvecklats på annat sätt, t.ex. angora- och kashmirgetter. De kommer från Centralasien – Tibet. Därifrån har de spridits med nomader till olika områden.
Namnet har de fått från staden Ankara i Turkiet.

Angoragetternas hår är täckhår, de ska helst inte ha någon underull. Håret är mjukt, glansigt, relativt långfibrigt och förhållandevis rakt. Eftersom det är täckhår är det dessutom väldigt starkt.

Garnet som spinns av angoragetens ull kallas mohair.


Angorageten Sussi.
Nomaderna i Turkiet använder mohairen till tältduk, rep, mattor, sockar och sjalar.
I Turkiet är de flesta getterna vita men det förekommer svarta och bruna i liten skala. Kashmirgetter däremot är alltid mörka och har en underull som man gör till ett mycket mjukt garn. Här har vi vad jag vet bara vita angoragetter.

Mina angoragetter Lili och Sussie (det var min man som döpte dem) har väldigt olika kvalitet på ullen. Lili har långa, blanka, mjuka fibrer som lämpar sig till ett entrådigt garn till sjalar och liknande.

Sussie däremot har lite mattare ull som vi samkardar med alpackaull och spinner ett tvåtrådigt garn till sockar, mohairblandningen gör garnet mer slitstarkt.

De är dessutom olika till sättet, Lili är den klåfingriga som måste undersöka och smaka på allt. En gång var det en mistel jag slängt på komposten efter jul, då kräktes hon och mådde dåligt. Det är också hon som (till min mans förtret) undersöker staketet med jämna mellanrum för att se om det uppstått någon möjlighet att smita ut i trädgården för att äta upp pelargonerna eller ännu hellre smita in i huset, kan hunden kan hon…

Sussie är lugn och tålmodig men lite mer vaksam om det skulle prassla i buskarna utanför hagen, minsta katt skulle kunna vara en varg. Hon följer aldrig med Sussie på hennes upptåg utan står snällt kvar och ropar efter henne, vilket har varnat oss mer än en gång.
De sällskapar gärna med fåren och alpackorna på andra sidan staketet.
© Brink ull- och glashantverk 2012